SPRÅK, SANNING OCH LOGIK

Sir Alfred Jules Ayer (1910 – 1997), som var brittisk filosof, gjorde sig bekänt i böckerna Language, Truth and Logik och The Problem of Logik. Han ansågs vara den logiska positivismens främsta representant i Storbritannien och hans huvudintressen log i språk, epistemologi och språkvetenskap.

Ayer i sin bok Språk, sanning och logik översatt, börjar han med begreppet ”eliminering av metafysiken”. Han börjar med att kritisera den metafysiska tesen, att filosofin ger oss kunskap om ”transcendent” verklighet, som står över den sunda förnuftens värld. Han frågar om de filosofiska dispyterna är till största delen ofruktbara.

Ayer anför på ett sätt börja angripa metafysiker, som gör anspråk på att ha kunskap om en verklighet ”över” fenomenvärlden, skulle vara att fråga från vilka premisser härleder han sina påståenden. Ayers tycke att kunna ett av denna typs resonemang leda till att anta existens av en transcendent verklighet. Vad beträffar empiriska premisser, enligt honom, kan de inte sluta oss till någonting alls beträffande egenskaperna hos ens existens av något över empiriskt.

I kapitlet poängterar Ayer att detta är ett påstående som redan är bevisat av Kant. Och när Kant förkastade transcendentalmetafysiken gjorde han det på andra grunder. Han gjorde det inte till en logisk fråga utan till en faktisk fråga. Kant påstod, att vårt förnuft omöjligen skulle tränga bortom fenomvärlden, utan endast att det saknar denna förmåga. Ayer konstaterar att en sats är meningsfull för en person om han vet hur han ska verifiera den utsaga att uttrycka.

Vad beträffar monisterna, hävdar de att verkligheten är bara en substans medan pluralisterna ansåg att de är en mångfald substanser. Det är dock omöjligt att tänka sig någon empirisk situation som skulle avgöra denna dispyt.

Ayer framhäver att vi inte ska gå på den historiska frågan, som av har passerat som filosofi, som i verkligheten är metafysik. Det finns ett faktum, att metafysikernas uttalanden är meningslösa, ser vi ett skäl mot åsikten att de har estetiskt värde. Det är emellertid sant att fastän den större delen av metafysiken är banala misstag, så finns det dock upplevelser som har större moraliskt eller etiskt värde.

I kapitlet ”Kunskap a priori” kommer Ayer till påståenden om filosofins, matematikens och logikens sanningsenlighet. Han förkastar metafysiken av det skälet att varje faktiskt utsaga måste hänföra sig till sinneserfarenhet. Sedan framhåller Ayer att uppfattningen av filosofin som en analyserande verksamhet, inte kan upptäckas i empiristernanas teorier, då de är implicita i deras praxis.

Den mest välbekanta analytiskt omdöme är det som Kant gav. Ayer satte analytiska omdömen i motsats till syntetiska, där predikatet B ska ligga utanför subjekt A's begrepp. Han satte analytiska omdömen i motsats till syntetiska, där predikatet B ska ligga utanför subjektet A, fastän det står i förbindelse med det. Analytiska omdömen, förklarar han, ”lägger inte genom predikatet något till subjektets begrepp” utan sönderdelar det i del begrepp, som hela tiden har tänks i det, fastan oklart”.

Ayer anser att det finns en mening i vilka som hälst av våra påståenden och föreställningar. De matematiska utsagorna, måste som hälst vara ursäktliga att betrakta som syntetiska, är geometrins utsagor. Ayer anser att det är naturligt för analytiska utsagor att ge oss ny kunskap. De fäster uppmärksamheten på språkliga konventioner, som vi annars inte skulle vara medvetna om, och de avslöjar oanade konsekvenserna men det skulle ta oss i likhet med Kant tänka oss, att geometrin är studiet av det fysiska rummet, och följaktligen att dess utsagor hat faktiskt innehåll. Vi kommer alltså till slutsatsen, att rena geometrins utsagor är analytiska. Det här leder oss till att förkasta Kants hypoteser, att geometrin behandlar sinnesåskådningen. Ayer är av den åsikten att geometrins hypoteser kunde vara både a priori och syntetiska och han säger att de inte är syntetiska utan analytiska. Det samma gäller aritmetiken.

Ayer drar den slutsatsen att det inte ligger någon oförklarlig paradox i åsikten, att logikens och matematikens sanningar alla är analytiska. Då kan han acceptera den som den enda tillfredsställande förklaring på deras a priori nödvändighet. Härmed upprätthåller han också det empiriska postulatet att det inte kan finnas någon kunskap a priori om verkligheten.